Tills kommunen skiljer oss åt
Jag läste om Alice och Sune båda 80 år och bosatta i Oxelösund (Aftonbladet). Alice har drabbats av demens och flyttat in på ett hem. Kommunen där anser dock att Sune är för frisk för att få bo med sin hustru, som han gjort de senaste 60 åren. I mina ögon är det hemskt hur kommuner kan agera på detta vis. Det är inte rätt.
I artikeln finns det att läsa: "Enligt den så kallade pargarantin måste kommunerna erbjuda äldre par att bo ihop om båda är sjuka. Men om den ena partnern är frisk är det upp till kommunen att bestämma om de får bo tillsammans."
Folkpartiet presenterar idag en studie som visar att endast 44 av landets kommuner erbjuder parboendegaranti. Sorgligt få kommuner.
Detta behöver ändras och det vill vi i Folkpartiet göra. Behöver ena partner stöd i form av särskilt boende skall inte kommuner få separera på par. Så enkelt borde det vara
Tummen upp! Självklart ska de få bo tillsammans.
Men jag vet av egen jobberfarenhet att det kan vara mycket svår, då den friska av de två tar på sig alldeles för mkt arbete och sliter ut sig själv för att få den andre i relationen att må bra. Men det finns det lösningar på, de kan få bo i varsitt rum, varsin avdelning.. men ändå i samma byggnad. :)
Det är klart det är svårt att skilja människor åt som aldrig stått på egna ben i hela sitt liv,det är inte lätt att va människa.
Men man kan inte få allt här i livet så är det ju.
Valfriheten ska självklart finnas. De som vill bo tillsammans ska absolut få göra det, men jag har full förståelse för de som inte orkar bo med sin demente maka/make. Men som sagt, valfrihet!!
Instämmer till fullo! Som jag skriver på min blogg så är den anhörige oftast dessutom en resurs. Min morfar hade möjlighet att åka till min mormor varje dag och mata henne och ta ut henne på promenad eller åtminstonde på balkongen.
