Ungdomar mår allt för dåligt
Under 2007 skrevs det ut mer än 365 miljoner dygnsdoser antidepressiva mediciner, som är den vanligaste behandlingsformen mot depression inom den svenska psykiatrin. Mer än tillräckligt för att förse över en miljon invånare med så kallade ”lyckopiller”. Mellan år 2000 och 2007 ökade utskrivningen av antidepressiva mediciner till ungdomar mellan 15 och 24 år med hela 119 %! För barn mellan 10 och 14 år var ökningen 38 %. Dessa siffror är riktigt skrämmande. Ungdomarna i dagens samhälle mår dåligt och vad det beror på kan man spekulera i väl och länge. För att få bukt på detta bekymmer, vilket vi måste få snarast, så är det ytterst viktigt att vi ser till vad som är bäst för varje enskild drabbad individ. Hjälpen måste få vara tillgänglig direkt då den behövs och den ökade utskrivningen av de antidepressiva medicinerna bör synas. Bara biverkningarna som medicinerna ger tycker jag borde få läkarna att fundera en liten stund extra innan de ger dem till sin patient. Ta läkemedlet Citalopram som ett exempel. Om det preparatet kan man i FASS läsa följande angående vanliga biverkningar, de som drabbar mer än en av hundra brukare. ”Illamående, förstoppning, diarré, torrhet i munnen eller ökad salivutsöndring, förändrad smakuppfattning, uppkörd mage och andra magproblem (t ex buksmärta, kräkning), huvudvärk, svettningar, impotens, ejakulationsstörningar, minskad sexuell lust, oregelbunden menstruation, allmän sjukdomskänsla, trötthet, håglöshet, darrighet, viktförändringar, yrsel (t ex då man hastigt reser sig upp), hjärtklappning, sömnstörningar, koncentrationssvårigheter, förvirringstillstånd, gäspningar, myrkrypningar, oro, urineringsbesvär, synstörningar, hudutslag, klåda, ledsmärtor, rinnsnuva.” Inte nog med detta, kroppen behöver både en ”in- och utskolningsfas” på denna typ av mediciner. Det kanske är dags för sjukvården att börja se sig mer omkring efter alternativa behandlingar.
Jag är inte utav den tron att ungdomars psykiska hälsa är något som kan ändras över en natt, utan genom ett långsiktigt arbete. Jag tror att en stor anledning till att så många ungdomar mår dåligt idag beror på att de inte känner sig accepterade i samhället. Ett större fokus på värderingsfrågor behövs i skolan för att öka acceptansen och självkänslan bland unga. En stor del utav media ger unga en felaktig bild av vad som är en normal kroppsbyggnad eller ett normalt beteende. Tjejen i tv-serien är slank och snygg medans killen är fotbollslagets vältränade stjärna. Att dessa karaktärers utseenden och egenskaper tolkas som sättet att se ut eller vara för att klassas som normal tror jag inte är helt omöjligt att det förekommer i stor utsträckning. Givetvis är det inte enbart utseende faktorer som ligger bakom den psykiska ohälsan bland unga. Jag tror i det stora hela att många känner att de inte är ”okej” så som de är. Jag efterlyser ett mer utbrett och långsiktigt arbete kring just dessa typer av värderingsfrågor i skolan. Den nya lagen om att alla skolor skall ha tillgång till en kurator är ett bra steg i rätt riktning. Men jag skulle gärna se regelbunden schemalagd tid där man tillsammans diskuterar olika normer, värderingar och människovärde. Alternativt måste de diskussionerna integreras i skolämnen och i elevernas vardag på ett tydligare och mer strukturerat sätt än idag. Jag tror inte att det bara kommer minska den psykiska ohälsan utan även mobbning, fördomar och öka acceptansen mot alla de människor som finns i vårt samhälle. Det behövs, till att börja med, genomföras en omfattande undersökning för att ge svar på den psykiska hälsosituationen bland dagens unga. Vi måste även modernisera hjälpen och finnas där de finns, som på internet till exempel. Inför ”nätvandrare” i Karlstad dit ungdomar kan vända sig för att prata med någon utomstående utan att behöva sitta öga mot öga, vilket kan vara väldigt jobbigt för vissa individer.
En del vill säkert påpeka att de antidepressiva läkemedel som idag skrivs ut är bra då antalet fullbordade självmord i Sverige minskat. Jo det är sant, de har minskat i alla grupper utom just ungdomar mellan 15 och 24 år. De har inte heller ökat där, utan bara stannat av. Sedan 1950-talet har Världshälsoorganisationen (WHO) gjort sammanställningar på de vanligaste dödsorsakerna. Studien visar att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i denna ålderskategori. Det är hela fyra gånger så vanligt att en ung man tar sitt eget liv än att en ung kvinna gör det, däremot är det hela tio gånger vanligare att en kvinna försöker begå självmord. Detta är sorgligt höga siffror, men något som jag upplever vara ännu sorgligare är att det bakom varje fullbordat självmord i snitt gömmer sig 25 försök. Med andra ord så finns det där 24 hjälp på rop. Vem har lyssnat? Vilka borde lyssna? Och vem eller vilka bär ett ansvar?
Den psykiska ohälsan bland landets unga måste lyftas fram och verkligen tas på ett större allvar än vad jag tror att den gör idag. Detta arbete måste ske på samhällets alla plan, i kommunerna, landstingen och på riksnivå och det måste intensifieras snarast.
helt skadat
Hej!
Du har helt rätt att vi måste lyfta upp frågan om den psykiska ohälsan bland landets unga. Men, tyvärr så domineras politiken och partierna av de äldre. De är inte intresserade av ungdomarnas situation, eller så förstår de inte hur de unga har det.
Personligen så tror jag att det handlar om att de har ingen egen kontakt med ungdomar i utanförskap och ungdomar som mår dåligt. Sedan har de själv ingen egen erfarenhet av utanförskap, vilket är den vanligaste orsaken till att människor mår dåligt.
Det allt tuffare kraven i samhället på allt ifrån hur man ser ut till de hårdare kraven på längre arbetslivserfarenhet för att få ett jobb gör att många mår dåligt. De känner helt enkelt att de inte släpps in på arbetsmarknaden och i samhället.
Det syns i många kommuner idag. Tex att bostadslösheten är mycket hög bland ungdomar och när ungdomar ockuperar hus så förstår inte människor signalerna, om att det är ett "rop på hjälp".
Makten vill inte bygga bostäder för ungdomar därför att de hänvisar till byggbolagen som anser att det inte är lönsamt att bygga billigare bostäder som ungdomar har råd att efterfråga.
Jag står på ungdomarnas sida och jag vet av egen erfarenhet vad utanförskap innebär då jag själv haft mycket svårt att ta mig in på arbetsmarknaden. Man får bara något enstaka "inhopp" inom den otrygga bemanningsbranschen och ofta jättekorta uppdrag så man aldrig kommer ifråga för A-Kassa.
Så jag förstår verkligen hur ungdomarna känner det.
Man känner sig helt enkelt inte uppskattad i samhället som ung idag. Och här är problemet att vi har för få med denna erfarenhet på partilistorna hos de etablerade partierna och i Riksdagen.
Det finns helt enkelt för få politiker som ungdomarna kan identifieras sig med.
Många av dagens karriärpolitiker har ju en helt annan ekonomisk situation än vad ungdomarna och särskilt ungdomarna i utanförskap har. Så det är
klart att ungdomarna inte känner igen sig när elitpolitikerna talar om sin bild av Sverige.
Så vi har mycket som vi behöver göra för att förändra och förbättra Sverige. Men, då måste vi jobba tillsammans. Vi måste jobba över parti och blockgränser och våga och vilja lyssna på varandra och respektera varandra. Tyvärr är polariseringen i dagens samhälle så cementerat mellan höger och vänster och de envisas med att hålla fast vid det istället för att samverka över blockgränserna för att hitta långsiktigt hållbara lösningar.
Mvh
Mikael
Instämmer i att vi måste ta ungdomarnas psykiska ohälsa på allvar. Via min bloggadress hittas en generell syn på detta i "Liberal syn på psykisk ohälsa", eller klicka på min "Psyk" kategori.
Men som du påpekar så är det viktigt att hantera psykisk ohälsa i tid. Naturligtvis är det än bättre om den kan undvikas.
Till viss del är det säkert ett välfärdsproblem dels har vi det förhållandevis bra i Maslows behovspyramid vilket gör det svårare att hitta konkret mening med livet, dels förväntas allt vara upp till dig själv "Mår du dåligt - ja se då till att ändra på dig och ditt tankesätt så att du mår bra - kom inte och skyll på yttre omständigheter".
Och visst kan jag som liberal välkomna alla fria val som dagens samhälle erbjuder, men jag inser samtidigt att de kan innebära en press för vissa. Och alla roller som ska vändas upp och ned så att det inte går att hitta sin identitet i en grupp på samma sätt nu som förr, utan nu förväntas alla hitta sin egna mycket speciella identitet som ska vårdas och marknadsföras.
Tja det var lite mer spontana tankar just nu. Lite mer genomtänkta synpunkter finns som sagt i "Liberal syn på psykisk ohälsa" :-)
